Make your own free website on Tripod.com

 

RESAN I BUDDHALAND
Peter Sylwan

Så fort jag hör ordet Buddha tänker jag på marshmallows.

Inte formen och inte heller innehållet. Jag tänker på testet - marshmallowtestet. 
Tag ett antal fyraåringar.
Ge dem en marshmallow och lova ytterligare en om de kan vänta att äta den första till försöksledaren kommer tillbaka med den andra.
Några barn kan inte tåla sig längre än att dörren slagit igen.
Andra kämpar emot en stund men faller sen för frestelsen.
Några klarar att tåla sig hela vägen ut och får sin belöning.
Strategierna varierar. Blunda, hålla för ögonen, sjunga och tralla eller helt enkelt lägga sig ner och sova.

Vänta sedan tills barnen blivit vuxna. 

De som klarade att vänta har då fler vänner, är mer välanpassade, mer utåtriktade, trygga och pålitliga - och framför allt - de har förmåga att tänka mer på andra än sig själv.
De otåliga är mer ensamma, mer lättstressade, undviker utmaningar och har svårt att leva sig in i andra människors liv.
Under en resa i norra Indien på väg till buddhismens heliga platser och tibetanska kloster hör jag berättelsen om hur buddhisterna letar efter sina återfödda döda ledare och lärare bland små barn. Ibland inte ens fyra år fyllda.
De skall vara tålmodiga, försiktiga och iakttagande. I sina lekar är dom hänsynsfulla mot sin lekkamrater och visar omsorg om både människor och djur.
En blivande Dalai Lama skulle säkert klara marshmallowtestet.
Vi är sex personer som reser till Indien.
Tre danskar och tre svenskar. Samma familj. Två generationer. Bara det väcker en viss uppmärksamhet längs resan.
Västerlänningar kommer sällan familjevis och aldrig två generationer tillsammans.
Den äldsta i gruppen är 70. Den yngsta 26.
Det är de yngre som bestämt resrutt, resmål och ressätt. Och yngre människor med lite pengar gör inga lyxresor och bor inte på bekväma hotell.
Det är ryggsäcken som gäller och första hotellet ligger i New Dehlis fattigare delar. Mitt i basarerna,
Det är märkligt hur snabbt jag lär mig - utan att jag någonsin vänjer mig. Överallt attackeras vi av tiggare.
Det gäller att inte se någon i ögonen. Då är man fast.

Jag tänker på varför en dödsdömd skall ha ögonbindel.
Inte för att han skall slippa se oss utan därför att vi skall slippa se honom.
Vem kan skjuta någon han sett i ögonen?

Spindelmannen fångar mina ögon.
Han ser ut som kakmonstret i the Muppet Show. Ett stort lurvigt huvud och stor bred mun. Han vänstra ben ligger livlöst fasthakat runt vänsterarmen. Högerhanden vilar på den livlösa högerfoten. Han går på armarna. Först sitter han alldeles stilla. Vrider långsamt på huvudet och blicken sveper som en radar över turisterna.

ZZZAAACK - radarn låser på målet. Han har fångat min blick.
Med en obegriplig snabbhet är han plötsligt tätt intill mig och jag lägger några mynt i hans bleckskål.
Men nästa gång ser jag bort. 
Någon påstår att de sett tiggare plågar sina barn till gråt för att få medlidande och pengar. Tiggeriets professionalism?
Sant eller bara en berättelse för att skydda oss själva?

Samma historia berättas en vecka senare i Bodh Gaya.
Ett anslag i en tältrestaurang för pilgrimer från väst, berättar om pojken i solen (inte skuggan) under trädet.
Ge honom inga pengar säger anslaget. Ge honom mat.
Får han pengar tar föräldrarna dem. De svältföder honom under vintern så att han skall se riktig eländig ut när turisterna kommer. 

I fattigdomen växer rikedomen. Uppfinnningsrikedomen.
Att respektera alla levande varelsers liv och befria djur ur fångenskap ger buddhisten bättre karma.
Hans chanser att efter döden återfödas i till ett högre liv blir bättre.

I Bodh Gaya finns en av buddhismens heligaste platser.
Hit vallfärdar tiotusentals buddhister - inklusive en snabbt växande grupp sökare från Europa och USA.
Här finns en marknad för karma - liksom avlatsbreven hade sin i medeltidens Europa. Sanktionerad av påven.
Här säljs nyfångad levande fisk till dem som vill släppa dem fria. Och den som vill fördela sin gåvor till många tiggare kan köpa en stor påse växelmynt till överpris.
Trasklädda tiggarbarn flockas som duvor runt turister som kastar småmynt. 

Vi reser i buddhaland och ungdomarna i gruppen är vana meditatörer. Vi äldre är nyfikna nybörjare.
Varje övning börjar med att ägna en tanke åt förebilden - Buddha, åt läran - Dharma och de lärdas sällskap - Sangha, det vill säga alla dem som för den buddhistiska traditionen vidare.

Sedan en genomgång av de fyra grundtankarna.
Det dyrbara människolivet, livets förgänglighet, följden av våra handlingar, vår fångenskap i beroende och behov. Och så - koncentration.

Resan till Bodh Gaya går via Varanasi och börjar med bil till New Dehlis järnvägsstation.
Ett par tre kilometer tar 45 minuter.
Lastbilar och bussar står så tätt att inte ens fotgängare kan klämma sig emellan.
Lastbilarnas avgasrör, i höjd med bilens fönster, spyr ut blåoljig dieselrök. Svårt att andas.
Gång på gång fastnar vi i evighetslånga köer. Paniken är nära. Tåg i Indien är nästan alltid sena - men de väntar inte.
På stationen är det kaos.
Det regnar ute. Det är fullt av folk under tak.
Ljuset är svagt och det är mörkt på perrongerna. Enstaka glödlampor sänder en svag ljuskägla ner mot marken Utanför käglan skymtar bara skuggor. Dit skall vi säger Steen och pekar tvärs över spåren mot en brungrå ansiktslös skugglik massa.
Tätt packade människor i väntan på samma tåg. Råttorna visar tänderna mot varandra i mörkret nere på spåret.
Plötsligt springer fyra människor förbi oss i var sin hörna av ett skynke. I skynket ligger en människa som dött på perrongen- eller är det bara en handikappad som dom hjälper till hans vagn? 
Tågen kommer och går i dunklet.
Hotfulla dieselgiganter med vrålande motorer, glödande ögon och dunkande hjul.
Det längsta har 30 tungt lastade vagnar efter loket. Godståg i mörkret.
Tåg som ingen vet var de kommer ifrån och ingen vet vart de skall.
Känslan spelar lätt spratt med tanken - och det har sina risker. 
Första dagen vill vi växla pengar på banken.
Dörren är en halvt igendragen gallergrind. Innanför sitter en uniformsklädd vakt med avsågat hagelgevär. Känslan bestämmer.
Herre Gud tänker jag. Med den beväpningen måste bankrånen tillhöra vardagsmaten.

På vägen upp i den trånga och skumma trappan får jag känslan bekräftad. Här måste ha hänt något fruktansvärt nyligen. De vitkalkade väggarna är nerstänkta av blod.
Obehaget bli bara värre när vi visas allt längre och länge in i byggnaden.
Samma väg tillbaka genom vindlande gångar och trånga skumma trappor.

Ute på gatan ser jag att också en huspelare utanför banken är nerstänkt av blod - och nästa - och nästa.
Så småningom fattar jag att det jag ser är spott av blodröd betelsaft.
Plötsligt är det tanken som styr känslan.
Vakten med geväret ser nästan vänlig ut och banken är närmast pittoresk.

Men på perrongen i väntan på tåget är tanken maktlös.
I mörkret ser jag bara ett och annat ansikte, men mest ögon bland all tyg. Brungrått tyg. I dunklet har det samma färg och form som säckväven som sveper in väldiga balar med last på perrongen.
Skall allt detta - människor och gods - med på samma tåg som vi. Och vad händer när tåget kommer in på perrongen?
Folk står ju packade mot perrongkanten. Sex malplacerade ryggsäckshängda färgklickar i en gråbrun människomassa väntar på tåget.
Det närmar sig som en skräcködla i en spielbergfilm.
Tre glödande ögon och en vrålande kropp långt bort längs spåret.
En väldig uniformsklädd stationspolis svänger brutalt en grov käpp. Folk viker undan från perrongkanten.
Samtidigt banar han väg för oss till vår vagn.
När tåget glider in på perrongen känner jag lukten. En sötkvalmig doft av sammanpackade svettige människokroppar.
Bakom öppna gallerförsedda fönster syns ett obeskrivligt virrvarr av armar, ansikten och kroppar.
Jag vet att detta är indisk vardag som kanske inte bekymrar dem som lever i den. Men det hjälps inte.
Mina tankar är någon helt annan stans än på järnvägsstationen i New Dehli.
Och det tåget skall vi åka med.
Alla rusar på och av samtidigt.
Vi åker första klass - som inte precis betyder samma sak som i Europa.
Medpassagerarna är inga tiggare. De bär inte sitt eget bagage. De har bärare - fler än de själva.
Våra ryggsäckar ger oss dubbel volym.

Bara en av vagnens dörrar är öppen.
De andra är låst med hänglås visar det sig sedan.
Kaoset är obeskrivligt och oväsendet öronbedövande.
Alla skriker.
Erika och Inge är inne i vagnen, men kommer varken fram eller tillbaka, Birgitta är inklämd mot dörren på vagnens andra sida.
Själv sitter jag fast i utrymmet till nästa vagn och Steen skymtar nedanför på perrongen Var Jan är har jag ingen aning om.

Till sist blir både Steen och jag förbannade, hugger tag i var sin indier och skriker något svenskt/danskt på engelska om att dom "för fan måste ta det i tur och ordning".
Själv klämmer jag upp en sikh mot väggen. Han vill in i vagnen till varje pris samtidigt som tre bärare och en kraftig madam försöker ta sig ut.
Plötsligt släpper proppen och folk tar sig ut ur tåget. 

Hur klarar dom sig utan oss? Utan svenskar (och danskar) kommer Indien att gå under.
I Varanasi åker vi ner till Ganges där de döda brinner på bål.
Det går åt 30 kg ved till varje eld och veden kostar 70 rupier för ett kilo. Det gör 2 100 rupier bara för veden.
En indisk industriarbetare tjänar 3 000 i månaden.

Röken ligger tjock mot stranden.
Bor det folk i husen undrar jag. Bara fattiga svarar han vi frågar.
Tre färglada bårar ligger på tur. Bålet är staplat och kroppen läggs på. Torrt gräs ger fart åt elden.
Det luktar.
Elden falnar.
Några står och slår på en nästan utbränd askhög.
En svart klump slås i bitar - det som ännu finns kvar av kroppen. Ett kraftigt slag träffar huvudet. Skallen spricker. Längs bensömmarna har elden trängt igenom och bränt ett rutmönster i den gråvita hjärnan. Askan och förkolnade rester sprids i floden.
Nedströms står några människor och borstar tänderna.

När vi äter på en tältrestaurang några dagar senare i Bodh Gaya berättar kocken att han betalar knapp två rupier för ett kilo ved.
Alltmer ved säljs västerut och priset stiger österut.
Likbränningen i Varanasi gör maten dyrare i Bodh Gaya. 
Vi spanar över floden.
På avstånd ser vi en pappa med sitt döda barn i famnen. De väntar på en båt.
Han sätter sig på aktertoften med sitt bylte. Jag ser dem mitt på floden. En död hund flyter förbi.
När jag tittar upp igen är byltet borta, pappan ensam och båten på väg tillbaka.
Barn bränner man inte.
I Bodh Gaya bor vi på ett buddhistiskt gästhus.
Det är kallt och fuktigt.
Väggarna dryper, det är massor av mygg i rummen.
Sängarna är hårda träbritsar med tjocka täcken.
Vi tar på oss allt som kan användas som nattdräkt.
Synen är säkert märklig - men jag tar inga bilder av eländet. Hur som helst sover vi gott.
Men det tar ett tag innan det blir varmt under täcket.
Vi talar om fri vilja.
För att kunna välja måste man veta säger de vi talar med.
Buddhister hyllar kunskapen.
Ignoransen - okunnigheten - är ett av de "sinnesgifter" som hindra människor att tänka mer på andra än sig själva.
Buddhistiska tankar om livet är inte så annorlunda än andra filosofiers. Och hur skulle det kunna vara annorlunda?
Inte har det hänt så mycket med människan de senaste 10 000 åren.
För den som vaskar i erfarenhetens flod är guldkornen man hittar desamma.
Kanske är det inte så konstigt att västerländska ungdomar flockas kring buddhismen. Den säger ju att det är de själva som har makten över sina liv.
Buddha är inget namn.
Buddha är en benämning på en människa som har kunskap om hur världen ser ut.
En filosof som kommit så långt i sin meditation att han upplever världen som den är - och inte som den synes vara. Och möjligheten att bli en Buddha finns varje människa.
Är man inte född att klara marshmallowtestet kan man träna sig med hjälp av meditationen, Buddha, Dharma och Sangha.
Munkarna på ett kloster sjunger strupsång.
Försångaren är en blid gammal man med en märkligt vibrerande basröst som inte tystnar ens när han drar in andan.
Timme efter timme sjunger de i fullständig koncentration Bakom dem ligger en mandala. Ett märkligt konstverk "målat" av färgat sand. En spegel av den "upplysta" världen. Ett oerhört mödosamt, detaljerat och sårbart konstverk.
När vi går förbi håller munkarna klädet för munnen och tecknar åt oss att göra likadant. Sand flyger lätt i vinden.
En enda nysning kan förstöra veckors arbete. Och i morgon skall dom bara sopa ihop hela mandalan och sprida den i vatten. 
När jag hör och läser om vägen till att bli en buddha tänker jag på en hjärnforskare som berättat för mig om Pavlovs hundar.
Pavlov - den ryska beteendeforskaren som studerade betingade reflexer.
Hans försökshundar glömde allt dom lärt sig en tidig morgon när de vara nära att drunkna i sina burar efter att floden Neva svämmat över sin bäddar.
Dödsskräcken raderade hela deras minnesbank.
Deras hjärnor var tömda och fick fyllas på nytt. 
Starka känslor kan förändra minnen, tankar och värderingsmönster och ge plats för nya minnen, nya, tankar och nya värderingar.
Den upptäckten lade grunden för vad som senare skulle kallas hjärntvätt.
Stark utmattning - och så plötslig befrielse. Hårdhänta förhör och så plötslig vänlighet.
Sådan blev modellen när kunskapen systematiserades i diktaturens tjänst.
Den man älskar den agar man.
Är det utan alla andra jämförelser i övrigt den normala socialisationens variant på samma tema? Är det så man fostrar barn? Stora krav och stor kärlek?
I boken om Milarepa - en av de stora personligheterna i den buddhistiska traditionen berättas en liknande historia Oerhört krävande uppdrag, förkastelse och så nya uppdrag och ny förkastelse tills den slutliga belöningen kommer med att äntligen bli accepterad.
Men det är målet som räknas inte metoderna.
Det är skillnad på att frivillligt träna sig själv till omsorg om andra och respekt för alla levande varelser och att tvinga någon att lära sig förakt för oliktänkande och att det är rätt att döda.
Buddhister är sinnliga.
De säger som moderna hjärnforskare och filosofer. Att vi bara kan uppfatta världen genom våra sinnen och våra minnen.
Och hur samsynt man än är så delar ingen människa sinne och minne med någon annan.
Var och en lever innesluten i sin egen sinnes- och minneskupa.
I bästa fall är världen inne i kupan tillräckligt lik världen utanför för att vi inte stup i kvarten skall gå på en mina eller falla i en grop. Och den som stup i kvarten går på en mina eller alltid faller i fällan har inte problem med världen - han har problem med sig själv. 
Att det inte är världens som jäklas utan jag själv som har missat poängen är ju ingen trevlig tanke för de av oss om har för vana att skylla allt på andra.
Fast å andra sidan - det är kanske lättare att göra om sig själv än att förändra världen. Dags att meditera.
Och håller jag på tillräckligt envetet, tar tillflykt till Buddha, Dharma och Sangha - de tre juvelerna - läser mina mantror och går tillräckligt djupt i praktik och tradition, så når jag kanske redan i detta livet "upplysning".
Upplysning- det tillstånd när konflikterna är lösta, världen själv och min uppfattning av den är samma sak, friden kommer och jag når Nirvana. 
Bussarna vrålar utanför vårt gästhus.
Chaufförerna hänger på hornen.
Busslinjerna är privata och konkurrerar på samma sträcka och samma avgångstid.
Den som tutar och vrålar högst får flest passagerare.
Hål i golven, söndertrasade sidor av eviga kollisioner och taket fullt av folk.

Vi hyr egna bilar inklusive chaufförer för att så småningom hamna i Mirik.
Biltrafiken är fullständigt obegriplig.
Alla kör mitt på vägen rakt mot varandra i en märklig kamp om vem som vågar väja sist.
Som genom ett under viker alla mjukt av just innan det smäller och vi kommer helskinnade fram. 

I Mirik besöker vi Bokars kloster.
Bokar med epitetet Rinpoche som betyder ungefär "värdefull".
Av honom får vi veta att man inte alls behöver förneka sin egen religion för att praktisera Dharma, den buddhistiska läran. 
Jesus, Buddha och Muhammed tycks kunna samsas mycket väl sida vid sida - tänker jag - men kanske inte Gud. Åtminstone inte i formen av en utifrån kommande, skapande och dömande Gud.
I den buddhistiska traditionen har universum skapat sig själv och det gudomliga i människan finns i hennes eget inre. 
Det är tidig morgon när vi klättrar upp mot klostret.
Avmarsch halv sex. Kolsvart ute. Månljus. Rimfrost i gräset. Svinkallt. Det är alldeles tyst. En spröd klocka klämtar med långa mellanrum uppe ifrån klostret. Den stora bönekvarnens klocka som slår ett lag varje gång någon gått runt med den ett varv.
Det tar nästan en halvtimme att klättra upp.
Småmunkarna sjunger på klostergården.
Det börjar ljusna.
Nu ser vi Himalayas snöklädda bergstoppar för första gången. Det är sanslöst.
På klostret vet de att vi kommer Vi är välkomna.
Med en märkligt självklar vänlighet och gästfrihet blir vi bjudna på frukost. Avspänd vänlighet runt alla vi möter.
Två små pojkar blåser i snäckor på klostrets tak och en mäktig gonggong talar om att det är dags för samling.
Munksången stiger och faller.
Rytmiskt rogivande men inte sövande. Och så plötsliga avbrott med spröda klockor, starka trumpeter och dova trummor. 
Den märkligaste upplevelsen är ändå småmunkarna.
Ett tjugotal i den värsta busåldern mellan 9 och 12 år.
Inte vet jag vad som är senaste nytt på den västerländska barnpedagogikens stjärnhimmel. men jag tror inte det är att tvinga barn sitta still med korslagda ben timme efter timme och försöka följa med i ceremoniella texter och traditionella ritualer.
Sådant tvång - kan inte det ge skador för livet?
En småmunk har svårt att hålla sig vaken och det går en fnittrig löpeld bland de andra när de ser kamraten nicka till.
Alla spanar nyfiket för att se om han verkligen ska somna.
Och när han gör det och vaknar med ett ryck dyker alla ner i sin bordaeuxröda munkskynke och skakar av skratt.
Men inte elakt. Och han som somnat har lika roligt som de andra. 
Vad jag ser av buddhismen under tre veckor i Indien är inga stora ord, inga stora gester och inga stora kyrkor.
Bara enkla samtal, vardagliga människor och kravlös vänlighet.
Mitt på dagen får vi träffa Bokar Rinpoche och hans ständige följeslagare Khenpo Denjo.
Deras levnadsregler är enkla och begripliga.
Alla människor vill känna lycka och alla människor kan försöka nå lycka genom att följa Buddhas anvisningar.
Buddha gör ingen skillnad på rik eller fattig, man eller kvinna, hög eller låg.
Genom meditationen utvecklar vi medvetandet och intellektets förmåga. Liksom maten ger näring åt kroppen ger meditationen näring åt själen.
Den som har en välnärd själ kan befria sig från "sinnesgifterna" svartsjuka, motvilja, beroende, självupptagenhet och okunnighet och bli vis nog att tänka på andra. Och den som glömmer sig själv för omsorgen om andra får frid i själen. 
_ Men den friden gläder ju bara mig själv - invänder Jan.
Att bara ha vänliga tankar om andra hjälper ju ingen mer än mig själv.
_ Den som är glad glädjer andra säger Boka Rinpoche och Khenpo Denjo, som översätter, gläds åt repliken, menar att tänka på också betyder att visa omsorg om.
Och så lutar han sig fram över sin runda mage, tittar på oss alla som en illmarig smådjävul - eller kerub - och skrattar så han kiknar.
Vi åker vidare genom berg klädda av thebuskar.
Vi är på väg till Darjeeling - ytterligare 600 m högre upp mot Himalyas fötter. En av pärlorna i det som en gång var juvelen i det brittiska imperiet. Och spåren finns kvar.
Här flödar engelskan mer obehindrat än någon annan stans vi varit.
Butikerna är välfyllda. Ingen prutar. Man kan lita på priserna och för första gången får vi kvitto på det vi handlar.
Men på The Mall - det som en gång var den engelska överklassens promenadstråk möter vi spindelmannens bror.
Det är kväll och mörkt på vår första promenad i Darjeeling. Kallt och dimmigt.
Högst upp på the Mall ligger butiker som säljer indiska antikviteter. Ljuset är som vanligt sparsamt.
Människorna rör sig som skuggor i det svaga ljuset från affärerna.
Det är då jag hör honom.
Det hasar och väser.
Jag vänder mig om möter Mårran. Mumindalens sorgsna skräck som var så fruset ensam att vattnet frös till is där hon hasade sig fram.
Mårran - en ung pojke som kunde vara spindelmannens bror. En tonåring.
Han hasar sig fram.
Kanske sitter han på en träskiva.
Han är för liten för det ens skall rymmas några ben under kroppen. Men hur han egentligen ser ut kan jag inte se.
Från huvudet och ner är han insvept säckväv. Utan armar och ben hasar han sig fram ur mörkret.
Med en märklig böljerörelse med kroppen försvinner han in i mörkret igen.
Jag fryser i dimman.
Dagen efter träffar vi några studenter från Calcutta.
De studera fysik vid universitetet.
Stolt berättar de att Indien har ett eget kärnkraftprogram och egna satelliter.
Voice of America berätta om Indiens planer att provskjuta egna medeldistansrobotar.
Mer än 200 millioner Indier tjänar mer pengar än tyska medelinkomsttagare.
Samtidigt är 50 % av befolkningen analfabeter, kastsystemet finns kvar och fattigdomen ofattbar.
Indien är mycket rikt och gränslöst fattigt. 
I flyget på väg hem - just när planet skall taxa ut stängs flygplatsen för all civil trafik.
En politiker har dött.
Nu är gästerna på väg till hans begravning - bland dem några delstatschefer. Är det deras höga status som tvingar alla andra att stanna på marken, eller är det en motiverad säkerhetsåtgärd?
Det får vi aldrig veta.
I de indiska tidningarna läser jag om den senaste mutskandalerna som tycks ha förgreningar långt in bland parlamentsledmöter och regeringsmedlemmar. 
Fyra timmar försenat lyfter planet mot Kastrup.